2008.12.07
en massa hund dikter som är jätte gulliga kommer här: (jag har tagit dom från vovve.net)
det finns vissa som är värsta sorgliga
"Bara en hund", finns det människor
som säger.
Att säga "bara" om en varelse som
kommit mig så nära, om en svans
som slår i golvet av glädje över att
höra min röst, om en nos, som
förtroligt sticks i min hand, om två
ögon som rymmer världar av tillit
och tillgivenhet.
En kall nos.
Ett par fuktiga ögon.
En varm blick.
En tass som lyfts och ett
huvud som läggs på sned.
Öron som försöker uppfatta
och förstå....Din hund.
"Din hund"
Han bad inte om att få komma
till dig.
Han kom till dig för att ge
dig vänskap då andra sviker,
sympati då andra är emot dig,
trofasthet då andra baktalar dig.
Han kom för att ge dig kärlek
då du känner dig utelämnad,
sällskap då du är ensam.
Han gör dig på gott humör
då du är ledsen, tar emot dig
med glädjetjut då du
äntligen kommer hem.
Han är någon som behöver
dig, någon att smeka, leka
med och ha roligt tillsammans med.
Han är beroende av din
omtanke och din kärlek.
Han protesterar inte då du
missförstår honom.
Han är utelämnad till dig
på gott och ont.
Han ger dig sköna avkopplande
promenader.
Han ger dig sällskap.
Han ger dig kärlek och glädje.
Han vaktar och skyddar dig.
Han varnar om främmande kommer.
Han överger dig inte så länge
han lever.
Han ger dig trygghet.
Vad ger du???
Hundens 11 bud!
1.Ett liv varar bara ca 15 år. Skild från dig
betyder sorg för mig, tänk på det när du
skaffar mig.
2.Ge mig tid att förstå vad det är du begär
av mig.
3.Gör mig tillitsfull ty du är mitt hela liv.
4.Var inte arg på mig för länge åt gången
och spärra inte in mig som straff.
5.Du har ditt arbete, dina vänner och nöjen,
jag har bara dig!
6.Tala till mig även om jag inte förstår dina
ord, men din stämma översätter allt.
7.Vet du att jag aldrig glömmer hur man är
mot mig?
8.När du slår mig tänk då på att mina tänder
med lätthet kan krossa dina hand, men jag
använder inte min makt.
9.När du blir irriterad på mig för att du själv
har brått, så tänk på att jag kanske har ont
i magen, kanske låg för länge i solen eller
bara är trött och ledsen på allt.
10. Ge dig tid med mig när jag blir gammal ty
även du blir gammal en dag.
11.Var hos mig när jag har det svårt ty allt blir
lättare för mig om jag har dig.
Visst förlåter jag dig matte...
Jag förlåter Dig, matte,
för att du ljög för min uppfödare
när Du köpte mig
och påstod att Du skulle vara hemma
och sköta mig
Jag förlåter Dig, matte,
för att Du sedan lämnade mig ensam
i min otrygghet
elva timmar om dagen
Jag förlåter Dig, matte,
för alla hårda ord
när någon granne klagat över att jag tjutit
efter Dig i min längtan
Jag förlåter Dig, matte,
för Din ilska över söndertuggade skor,
möbler och kläder
som jag tröstat mig med
i min ensamhet
Jag förlåter Dig, matte,
för Din falska stolthet och efoism,
som fått Dig att avstå från
att söka ett nytt, hundvänligare
hem åt mig
Jag förlåter Dig, matte,
för Din oförstående inställning
till hundars liv...
Jag älskar Dig, matte
men älskar Du mig?
En liten dikt till
Ge din hund ett slag - och den ger dig sin förlåtelse.
Ge din hund dina hårda ord - och den ger dig sin underkastelse.
Ge din hund av din irritation - och den utplånar sig för dig.
Ge din hund dina krav - och den ger dig sin lydnad.
Ge din hund lite av din oro - och du får oändlig tröst.
Ge din hund dina tårar - och den ger dig balsam med sin tunga.
Ge din hund lite av din ensamhet - och den ger dig sin trygghet.
Ge din hund lite uppmärksamhet - och den ger dig all sin välvillighet.
Ge din hund ett vänligt ord - och den ger dig all sin kärlek.
Ge din hund lite av din glädje - och den ger dig hundrafalt tillbaka.
Ge din hund lite av din kärlek - och den ger dig hela sin själ.
När jag var valp, underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta. Du kallade mig "ditt barn", och oavsett antalet skor jag tuggade sönder, och några totalförstörda kuddar, blev jag din allra bästa vän.
När än jag var "dum hund", pekade du ditt finger mot mig och frågade "Hur kunde du?"- men sen mjuknade du och la mig på rygg och gosade med mig.
Det tog ett litet tag längre för mig att bli rumsren än väntat, för du hade väldigt mycket att göra, men vi fixade det tillsammans.
Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt intill dig och lyssnade på ditt snarkande, lyssnade på ditt stadiga andetag och hemliga drömmar, och jag tänkte att livet kan inte bli mer perfekt än så här.
Vi gick långa rundor i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att äta glass (jag fick bara våfflan för "glass är inte bra för hundar" sa du).
Jag tog långa tupplurar i solen då jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagarna. Stegvis började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din karriär, och du lade mycket tid på att leta efter en "människo" vän. Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta och förstod dina besvikelser, klagade aldrig på dåliga beslut, jag viftade på svansen och visade glädje då du kom hem och när du blev kär blev jag lycklig för din skuld. Hon, numera din fru, är inte en "hund-människa"- men trots det välkomnade jag henne till vårt hem, och visade tillit och lydde henne.
Jag var lycklig därför att du var lycklig.
Sen kom människobarnen, och jag delade din glädje och lycka. Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur dom luktade och jag ville ta hand om dem jag också. Det var bara det att du och Hon var oroliga att jag skulle skada dem, och jag fick spendera mesta delen av min tid bannlyst till ett annat rum eller en hundbur. Åh vad jag ville älska dem, men jag blev "fånge i kärleken". När dom blev äldre blev jag deras vän. Dom hängde i min päls då de försökte stå på sina egna ben, petade fingrar i mina ögon undersökte mina öron, och kysste mig på nosen. Jag älskade allt som hade med dem att göra och deras beröringar - ditt kel med mig var numera så sällsynt- och jag skulle försvara dem med mitt liv och det så behövdes.
Jag smög ner i deras sängar om natten och lyssnade till deras oroliga andetag och hemliga drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.
Det var tider då andra frågade om du hade hund, och du visade stolt dem foto av mig som du bevarade i din plånbok och berättade historier om mig. Dom senaste åren svarade du bara "Ja" och bytte sen samtalsämne.
Jag hade gått från att vara "Din hund" till "bara en hund", och du undvek alla kostnader som hade med mig att göra.
Nu har du en ny karriärsmöjlighet i en annan stad, och du och De ska flytta till en lägenhet där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet för din "familj", men där var tider då JAG var din enda familj. Jag var jätte glad över bilturen (som i början av vårt "förhållande") tills vi kom fram till djurhemmet. Det luktade hund och katt, rädsla, och hopplöshet. Du skrev under lite papper och sa "Jag vet att ni kommer hitta ett fint hem till henne". Dom skakade på huvudena och gav dig en ansträngd blick. Dom förstår verkligheten för en medelålders hund, även med "papper". Du var tvungen att ansträngt rycka din sons händer från min päls under tiden han skrek "Nej pappa!!! Snälla låt dom inte ta min hund!" Och du var orolig för honom, och vilken hemsk erfarenhet du precis gett honom angående lojalitet, vänskap, och respekt för liv! Du gav mig en "hejdå" klapp på huvudet, undvek mina ögon, och artigt vägrade du ta mitt halsband och koppel med dig. Du hade en tid att passa, och nu har jag en också. Efter att du gått sa de snälla flickorna att Du säkert visste om att du skulle behöva lämna bort mig för flera månader sen men att du inte gjort några försök att hitta ett bra och mysigt hem.
Dom skakade sina huvuden och sa "Hur kunde Du?" Dom är så snälla mot oss som deras upptagna scheman tillåter.
Dom matar oss, naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sen.
I början då någon passerade min bur, bubblade det i magen och jag tänkte och hoppades att allt detta bara var en ond dröm och att du kommit tillbaka för att hämta mig, eller så hoppades jag att det var NÅGON som brydde sig, NÅGON som kunde rädda mig.
När jag förstod att jag inte kunde konkurrera med den glädje de söta valparna visade så gav jag upp och satte mig i ett hörn och väntade.
Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen, och jag följde henne snällt i korridoren in i ett separat rum.
Ett obehagligt tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron, och sa till mig att jag inte behövde oroa mig. Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som nu skulle hända, men det var också en känsla av frihet och lätthet. "Kärlekens fånge" hade nu kommit till sitt slut. Av min natur var jag orolig för henne.
Jag kände igen obehaget och tyngden hon bar, och det känner jag till, på samma vis jag kände till alla dina obehag och ledsamhet. Artigt och snällt band hon ett band runt mina framben samtidigt som en tår föll längs hennes kind. Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig för många år sedan. Vant stack hon in nålen i min åder.
När jag kände sticket och den kalla vätskan som for genom min kropp, la jag mig tröttsamt ner, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade "Hur kunde du?". Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa "jag är så ledsen ".
Hon kramade mig, och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad, slagen, övergiven, eller behöva försvara mig själv- en plats med mycket kärlek och ljus, så väldigt annorlunda än den här platsen på jorden. Och med den sista lilla kraften jag hade, försökte jag visa henne genom att vifta på svansen att mitt "Hur kunde du?" inte var riktat mot henne.
Det var du, min älskade husse, jag tänkte på.
Jag glömmer dig aldrig och kommer vänta på dig i all framtid.
Måtte alla i ditt liv fortsätta vara så lojala mot dig som jag har varit!
De säger att det bara tar:
En minut att hitta en speciell vän.
En timme att uppskatta dig.
En dag att älska dig,
men det tar ett helt liv att glömma dig.
För alltid i våra hjärtan!
Jag stod vid din säng i natt, jag kom för att titta till dig.
Jag såg att du grät och hade svårt för att sova.
Jag viskade försiktigt för att trösta dig när du torkade bort en tår:
"Det är jag, jag har inte lämnat dig, Jag har det bra och jag mår bra
Jag är hos dig".
Jag satt bredvid dig när du åt frukost, jag såg när du spillde ut lite kaffe.
Du tänkte på alla gånger du sträckt ut din hand för att smeka mig.
Jag var med dig i affären idag, dina armar börjar värka.
Jag önskade att jag kunde ta några paket åt dig.
Jag önskar att det var mer jag kunde göra för dig.
Jag var med dig när du besökte min grav i dag,
du sköter den med sådan omsorg.
Jag vill försäkra dig om att jag inte finns där.
Jag gick med dig hem och såg när du fumlade med nyckeln.
Försiktigt la jag min tass mot ditt ben, log och sa;
"Det är jag"
Du såg så fruktansvärt trött ut när du sjönk ner i fåtöljen.
Jag försökte så hårt att få dig att förstå att jag stod vi din sida,
att det är möjligt för mig att vara hos dig varje dag.
Jag säger uppriktigt till dig; "Jag lämnade dig aldrig".
Du satt mycket tyst, sedan log du,
jag tror att du då, i kvällens stillhet förstod att jag var hos dig.
Dagen är över, jag ler när jag ser dig gäspa och säga;
"Gud välsigne dig, vi syns i morgon".
När tiden är inne för dig att gå över till andra sidan,
kommer jag att springa dig tillmötes och välkomna dig.
Och då kommer vi återigen att gå sida vid sida.
Hunden har ett mål i livet.
Att skänka bort sitt hjärta
Du lever ett tryggt liv.
Du behöver inte bry dig om kärnvapenkrig.
Utan bara om att du ska få gå ut.
Inte om orättvisor.
Utan om torrisar.
De kallar dig korkad, jag med ibland.
Men vissa gånger tror jag att du förstår mig.
Att du förstår sakerna jag säger till dig.
För det syns i dina ögon att du vet mer än vad jag tror.
Trogen som en hund säger man.
Men du är så mycket mer än en hund,
För mig är du en av mina bästa vänner.
Och du kommer alltid att vara det.
Det finns ett kort på dig och mig.
Vi står i en soffa och tittar ut genom ett fönster.
Du ser ut som ett väldigt hårigt syskon till mig.
Jag tror att det är taget på julafton, för länge sedan.
Då var vi båda små.
Nu är din mustasch grå, och pälsen med.
Men den intelligenta glimten i dina fina bruna ögon finns kvar.
Och det kommer den alltid att göra för mig, även när du är borta.
Kommentarer
Trackback
