Jag började nyss gråta. Efter att Leo ringde mig. Han verkar ha fått för lite syre i idre. Hela veckan kan jag ha berättat saker för honom och efter några timmar får ja höra.. typ.. Va men ojj ska hon HÄMTA hundarna imorgon jag trodde bara hon skulle titta. Iaf så frågade han hur det kändes att dom skulle iväg och jag började gråta men försökte så gott jag kunde att inte låta honom höra. Han frågade igen och jag svarade jag vet inte. Det är ju typ de dummaste svaret någonsin. Det är klart jag vet hur det känns. Jag vet hur ont det gör i hela mig. Jag vet att jag känner mig tom, misslyckad, deprimerad och död. Jag vet som jag har sagt förut att detta är det bästa. Men fy fan vad ont det gör. Jag vill inte att Leo är här imorgon när hon hämtar hundarna. Jag vill vara själv. Innan, medans och efter. Jag vill ha mn sista tid med mina älsklingar helt sälv. Kalla mig självisk men saken är den att hundarna är mina. Det är jag som har haft dom sen dom var bebisar. Leo har fått dom med i "Ellipaketet". Så jag vill vara ensam med dom. Imorgon kommer jag att dö. Eller iaf en stor bit av mig.

Mamma kommer hit snart. Vi ska ut på en sista lång promenad med dom. Vi hörs sen.